Markberedning

Om markberedning tycker jag inte. Skälen är flera.
Att börja med ser jag som arkeolog och kulturhistoriker markberedning som hot mot kulturarvet, mot de kulturhistoriska minnen som idag göms i skog. I de moränsluttningar där jordbruket en gång startade och som senare användes som betesmark ligger förhistoriska gravar och spåren av den äldre bygden. Här ligger dold information från stenålder, bronsålder och tidig järnålder. Just dessa marker har i stor utsträckning tagits i anspråk för intensivt modernt  skogsbruk.

Skogsbrukets hårdhänta metoder hotar nu att utplåna viktiga delar av vår äldsta historia. I skogsmark ligger stora delar av den äldsta bebyggelsen, som är sämre känd, ofta sämre inventerad och nu mycket dåligt skyddad. Här finns också de många torpen och spåren av äldre näringsliv, kolarkojor, kolbottnar och tjärdalar, ett område där många hembygdsföreningar kämpar för att rädda minnet av det förflutna.

Dagens bebyggelse ansluter däremot till den bygd som tog lermarkerna i besittning under yngre järnålder - vikingatid. Här ligger gravfälten synliga, är kända sedan länge och är därmed bättre skyddade.

Ett ytterligare skäl att misstro markberedningen är dess långsiktiga effekter på miljön genom snabbare utarmning av markens mineralämnen och dess negativa inverkan på markvegetation och därmed på fauna. Skogsstyrelsens pågående forskning kring behovet av askåterföring för återställande av mineralbalansen är en pekpinne i sammanhanget. Att återställa en gynnsam mineralbalans kan bli både besvärligt och kostsamt. Kommer de markägare som köpt skog som spekulation och inte bor inom området att bry sig?