Mona Sahlin har i Expressen återgett sina intryck från sitt besök i Aghanistan. Hon är både imponerad av kvinnor hon mött och djupt berörd av det stora hjälpbehovet, inte minst när det gäller skolor och utbildning för att få till stånd en bättre situation för Aghanistans kvinnor, mödrar, flickor. Hon avslutar med de tänkvärda orden:
"Om säkerhetsläget utvecklas positivt närmar vi oss en tidpunkt för när den svenska militära insatsen kan minskas. För mig är det viktigt att det civila biståndet får fortsätta under lång tid - och finns kvar långt efter att vårt militära engagemang avslutats."
Sahlins "om" är av allt att döma en osäker faktor i dagsläget. Man är benägen att tolka henns uttalande så att hon inte är beredd att nu kräva ett tillakadragande av svensk trupp. Därmed kan man konstatera att det råder en samsyn i denna fråga inom stora delar av det svenska samhället.
I sin historieskrivning referar hon på ett ställe till att bristen på utveckling har berott på stormakternas ingripanden. Jag tror att hon därvidlag har fel. Genom att området varit otillgängligt har det tvärtom kunnat behålla mycket av sin ålderdomliga klan- och stamkultur, i samverkan med tidiga muslimska influenser. Den persiska högkulturen nådde aldrig helt bergfolken, århundradens kamp om betesmarker har präglat de kärva sederna häruppe.
Nomadkulturerna är svåra att tygla genom statliga ingripanden, vilket är ett av skälen till de forna sovjetrepublikernas nuvarande bekymmersamma läge. För att tvinga nomadgrupperna att bli bofasta satte Ryssland i gång sitt stora bomullsodlarprojekt, det som nu lett till att de stora floderna har avletts från Aralsjön och därmed åstadkommit en av vår tids största ekologiska katastrofer
3 månader sedan
