Folkhemmets försvarare

I en glödgad artikel på Newsmill om folkhemmets paternalistiska övergrepp pekar Alexander Bard och Jan Söderqvist på ideologiska likheter mellan Sverigedemokrater och socialdemokrater. Slutklämmen citeras nedan:

 "Vad vi måste ha klart för oss när vi nu är inne i ett nytt valår, är att Social- och Sverigedemokraterna bägge söker mandat som reaktionära återställare. Bägge partier drömmer söta drömmar om det mytiska Folkhemmet där Staten vet bäst och förfogar över i det närmaste oinskränkta maktmedel som den lojala medborgaren har att vackert foga sig efter. Det är, för att uttrycka det milt, inte en vinnande politik för framtiden och den går bara att sälja till människor som är mycket rädda för de förändringar som pågår och som väntar.

Det är så valet ser ut 2010: på ena sidan en återgång till paternalismen i mer eller mindre rasistisk tappning, på den andra sidan en åtminstone fläckvis förekommande övertygelse om att avvikelser från normen är berikande och nödvändiga i ett dynamiskt samhälle. Det är hur som helst hög tid att för gott stänga dörren till det unkna Folkhemmet".

Man kan notera att Mona Sahlins budskap (tex i Agenda 24 jan) om återgång  till "bättre försäkringar" och "tryggare" villkor och "mera stöd" som man ska "se till att det finns resurser för" har en nostalgisk lockelse som det är oklokt att underskatta. På samma sätt som Jimmie Åkesson i varje diskussion tar över med sitt primitiva budskap har Mona Sahlin med sina enkla "sanningar" ett självklart övertag  över en aldrig så  välformulerad motståndare. En balanserad och väl underbyggd framställning av fakta blir genast mindre slagkraftig, ställer större krav på åhöraren och gör därmed sig själv en politisk otjänst. Där den nationalekonomiskt bevandrade räknar 1-0 till Reinfeldt har nog stora delar av befolkningen en annan uppfattning efter en sådan diskussion. Och det är ju när allt kommer omkring folkmajoriteten som röstar...