Vargavinter

Om varg finns det mycket att tycka. Jag jobbade i början av 90-talet utanför Ludvika. En medarbetare följde fascinerat närmaste vargflock och åkte ut miltals kvällstid för att höra och svara på ylandet. Jag har läst fantastiska skildringar av umgänge med vargflockar i Kanada. Jag såg varg springa för bi här förra  året i Sörmlands tassemarker och  min enda tanke var att rädda in katten.

Vargen väcker starka känslor, hos jägare och hos dem som har betesdjur. I dag dödas visserligen fler hundar av jägare, vildsvin och trafik än av varg och får-och renägare får statlig ersättning för rovdjursskador. .Men trots vildmarksromantiken finns hos många kvar bondesamhällets inbyggda mångtusenåriga avsky för varg.

Jag tror också att diskussionen om mångfald har hamnat fel. Stora delar av Sverige är ett kulturlandskap i totalt förfall. För att rädda något av det gamla landskapets mångfald  krävs bl a ökat skogsbete och mer av fäboddrift vilket idag omöjliggörs av varg. Förr hade man billig arbetskraft som vaktade djuren och grova hundar med specialhalsband. Idag krävs välhägnade hagar som medför hårt betestryck och behöver gödsling..

Det är också svårt att återinföra en djurart som en gång försvunnit, naturen arrangerar om sig efter nya omständigheter. Att återinföra en art i en biotop där den varit borta länge kan vara lika skadligt som att införa främmande djurarter. Man kan tänka på vildsvin, kanadagäss och hjortar...

Att vargjakten visat sig vara skandalöst illa skött  behöver knappast diskuteras. Mest betänkligt i sammanhanget är dock den släta figur som miljöministern kom att spela, med sina  försäkringar om att det endast var genetiskt skadade exemplar som skulle skjutas. Antingen visste han inte vad han talade om, eller talade han mot bättre vetande. Om en minister i ett annat land hade blamerat sig så till den grad hade man säkert krävt hans avgång.