Demokrati och välfärd

SD har en poäng när de framhåller sig själva som det enda avvikande partiet. Huvuddelen av befolkningen har i själva verket mycket likartade åsikter. Man vill ha en rättvis och jämlik värld där ingen far riktigt illa och  man kan tänka sig att i någon mån dra ner på sin egen standard för att uppnå detta.

De glidningar som skett från det "folkhemska" har i huvudsak ägt rum under socialdemokratiskt styre. Man kan bara peka på vad som i allmän kapitalistisk yra skett med våra paradinstitutioner, post, el, tele och järnväg. Järnvägarna förstatligades på 60-talet, sedan lades alla olönsamma? banor ned. Med dem försvann mängder av småföretag och industrier. Järnvägspolitiken har lämnat många orter åt sitt öde, de var en gång viktiga knutpunkter och måste nu se snabbtågen rusa förbi.

Politiker drömmer om höghastighetståg mellan storstäder, rikspolitiken påskyndar urbaniseringsprocessen och glesbygden breder ut sig. Om glesbygd  karaktäriseras av bristande service kan man säga att den t.o.m nafsar storstaden i hälarna, även förorter kan idag ha ett betydligt försämrat serviceutbud.  I viss mån kan detta bero på den förslumning, där alltfler områden drabbas av arbetslöshet och utanförskap.

Den aggressiva politik som nu bedrivs, där oppositionen överbjuder sig själv i populistiska erbjudanden om snabba förändringar, står i bjärt kontrast till den mer eftertänksamma och mindre glamorösa antidepressionspolitik som förts de senaste åren.

En svag socialdemokrati, såväl ideologiskt som personellt, riskerar att övermannas av mer extrema vänsterkrafter och miljöfundamentalister. En sakta förändring mot ett mer hållbart samhälle baserad på allmän konsensus skulle på sikt bättre gynna fortsatt välfärd.