Om ensamkommande flyktingbarn

Problemen kring "ensamkommande flyktingbarn" har många aspekter. Gruppen har snabbt ökat från något hundratal per år till dagens mellan 2 och 3000. Det är problem med deras identitet, deras asylskäl och deras ålder. Detta sista är ett välkänt problem för migrationshandläggare. Huvuddelen av de ankommande är/säger sig vara i de "övre tonåren" och utan familj. Fall med skäggiga ynglingar och rykten om egna familjer i hemlandet har förlett en känd barnboksförfattare till slarviga skämt på en allvarligt sinnad site. Detta fann Expressens kulturskribent upprörande och materialet har därför tagits bort.

Expressens rubrik: "Gunilla Brodrej granskar Anders Jacobssons blogg, där han profilerar sig som främlingsfientlig opinionsbildare".

Ur Brodrejs artikel:
Med en hjärtlös retorik skämtar han nu om de ensamkommande flyktingbarnen (16/4). Han har upptäckt att de ser gamla ut och exemplifierar detta med ett bildkollage och ironiska bildtexter.

”De små stackarna har som ett mirakel lyckats hitta hit till oss i Sverige. Små nuttisarna. Jag tycker verkligen vi måste hjälpa alla dessa små. Ty, de är icke endast ensamma små barn utan föräldrar. Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid.”
Någon enstaka kritisk bloggläsare anmärker i kommentarsfältet att man är barn tills man är myndig. En annan påpekar att flyktingar är flyktingar oavsett om de är barn eller ungdomar. Detta bemöter Jacobsson med att det är typiskt att man får rasiststämpel så fort man ”ifrågasätter den blinda massinvandringen”.
Det är så man vill gråta. Man vill gråta i armarna på Astrid Lindgren som under andra världskriget tog ställning mot nazismen och i boken Kati i Amerika beskrev rasmotsättningarna i USA
 
Expressens uppdatering: I dag på förmiddagen (23.4) togs Anders Jacobssons blogg bort från sajten Allt om barn.
 
Kommentar:
Den anstötliga bloggens innehåll och borttagande har noterats i kuriosanotiser här och var. Självfallet kan man ta avstånd från den satiriska ton som användes för en företeelse med stor bakomliggande problematik. Att raderna bygger på ett visst verklighetsunderlag har dock framgått underhand. Vad som särskilt borde uppröra i sammanhanget är det jättelika geschäft som flyktinghanteringen innebär för smugglare med inriktning på Sverige.

Frågor som man kanske borde ha ställt:
Var går gränsen för vad man får säga i en offentligt tillgänglig blogg?
Vem bestämmer det?
Är det tonläget eller åsikten som avgör?
Har det betydelse om åsikten är sakligt grundad?
Finns det ämnesområden som inte får diskuteras?

Som bakgrund återger jag delar av en intervju med Merit Wager i Hufvudstadsbladet, Helsingfors (Wager har varit flyktingombudsman och också fungerat som rådgivare i asylärenden  Hon har just utkommit med en gymnasiehandledning om Migration på uppdrag av Svenskt näringsliv. Hennes blogg är välbesökt och används också av anonyma tjänstemän på Migrationsverket.)

 "Ankarbarn" kommer i ett "exploderande antal", "mest ensamma pojkar i övre tonåren. Ofta finns en familj i bakgrunden", som kan ha "satsat 15.000 Euro eller mer för att få sonen till Sverige". "Få har egna asylskäl", ofta har de stereotypa historier (inlärda?)
(Eftersom de registreras som ensamstående kan därmed eventuella kvarvarande familjer inte åberopa anhörigklausulen. Idag sker de facto huvudparten av invandringen som anhöriginvandring, se Migrationsverkets statistik)
Wager tillägger: "Sverige planerar att i likhet med Norge starta barnhem i Irak och Afghanistan för att kunna skicka tillbaka pojkarna."
I tidningsintervjun säger hon till sina finska läsare: "En berättigad fråga är. Hur mycket kan 3,5 miljoner arbetande människor i Sverige bekosta? Det här får man inte prata om i Sverige, men jag tycker att man måste göra det..."

Ytterligare belysning av problematiken gjordes i P1 i morse (27.4)  om illegala invandrare i Grekland. Där samlas unga män från Afghanistan och Somalia, utsända av sina familjer. I vissa fall har de varit i Skandinavien men skickats tillbaka till sitt första Eu-land, för asylutredning enligt Dublinavtalet. Deras asylskäl är oklara och framtiden osäker ...

Hanne Kjöller tar upp problematiken i ett inlägg i DN 18.4, Ett konkret exempel på  kommunal hantering av en sådan grupp framgår av hemsidan i Flens kommun, som tagit emot en grupp om 10 ungdomar aom nu väntar på asylbesked.