Finanspolitisk kritik?

De hätska rödgröna påhoppen på alliansregeringens ekonomiska politik innebär ett bollande med siffror som blir ganska meningslösa i medborgarnas öron. Det finns emellertid viss anledning att lyssna på den milda kritik som framförs av det av alliansregeringen tillsatta Finanspolitiska Rådet. Här nedan Rådets sammanfattning av sina synpunkter på budgetpropositionen för 2010 (mina kursiveringar):

• Finanspolitiska rådets bedömning är att storleksordningen på de ytterligare finanspolitiska stimulanser som aviseras i Budget-propositionen för 2010 är rimlig.

• Däremot innebär den stora andelen ofinansierade, permanenta reformer ett risktagande.

• Ett fjärde steg i jobbskatteavdraget kan antas ge positiva sysselsättningseffekter på sikt.
Men regeringens pedagogik i fråga om jobbskatteavdraget lämnar mycket övrigt att önska.

• Vi är kritiska mot att regeringen kringgår intentionerna bakom utgiftstaket genom att ännu en gång hänföra utgifter som avser 2010 till 2009. Detta urholkar trovärdigheten för utgiftstaket.

• Vi välkomnar den aviserade utredningen om en kommun-stabiliseringsfond. En utjämning av kommunernas inkomster över konjunkturcykeln är viktig för att de automatiska stabilisatorerna i finanspolitiken ska fungera på ett lämpligt sätt.

• Det behov av att klargöra överskottsmålets innebörd som vi pekat på i tidigare rapporter kvarstår.

• Budgetpropositionens presentation av vissa reformer som ”strukturellt riktiga” är missvisande. I stället bör eventuella målkonflikter mellan sysselsättnings- och fördelningspolitiska mål klart redovisas som sådana.

• Den kritik vi tidigare riktat mot de ekonomiska propositionernas redovisning av de arbetsmarknadspolitiska programmen, den offentliga sektorns totala förmögenhetsställning, den offentliga sektorns kapitalstock och investeringar samt statens garantiåtaganden kvarstår. Dessa brister borde vara lätta att rätta till och vi är förvånade över att så inte skett.

Min kommentar:
Som enkel arbetare i den kommunala vingården vill man särskilt understryka alliansregeringens pedagogiska tillkortakommanden. Där socialdemokratin har en arsenal av känslomässig och ofta ovederhäftig detaljkritik svarar man på allianshåll med övergripande generaliseringar. Att inte tillgripa en demagogisk verktygslåda skapar vissserligen respekt och förtroende hos politiskt insatta, men påverkar kanske inte allmänna opinionen?