kultur vs bildning

I sitt inlägg i Göteborgsposten häromsistens för Jasenko Selimovic kulturarbetarens talan snarare än kulturkonsumentens. Han kräver professionalism och finner dagens kulturbegrepp för "brett". För många betyder emellertid kultur snarare andlig odling än utövande konst vilket förutsätter en motsvarande bildning hos konsumenten.

Amatörismen är en nog så viktig väg mot bildning och ett led i arbetet med att skapa kulturkonsumenter. Skolans kulturverksamhet måste därför stödjas, även om den endast undantagsvis skulle leda till professionalism. Dagens viktigaste kulturkonsumenter är å ena sidan skolans elever, å den andra de facto pensionärerna, troligen fler äldre fruntimmer än arga unga män. På sitt sätt lika viktigt är bildningsförbundens arbete, oavsett om det gäller knyppling, matlagning, språkkurser eller konstcirklar.

Kultur ter sig naturligtvis annorlunda ute i landet än den gör för en kulturarbetare i storstad, där själva folkmängden skymmer sikten förbi den valda kretsen. Men också i storstaden är det ändå i stor utsträckning ideella krafter som håller kulturen under armarna, pensionärsföreningar, hembygdsföreningar, föreläsningsföreningar, kyrkokörer, folkdansgillen och bildningsförbund.

Selimovics krav på kvalitet måste i varje fall helhjärtat stödjas, t ex nationella scener med anställningstrygghet som tar vara på begåvningarna och fungerar som miljöer för individuell utveckling, parat med anslag som möjliggör  föreställningar utanför hemmascenen. Kulturkvalitet är f.ö. en huvudlinje i Ulf Lindes minnen "Från kart till fallfrukt".   I gamla Konstfack fanns devisen "Konst är att kunna". En ryckig kulturpolitik främjar snarare idolhysteri och stjärnskott än ett livslångt lärande.