Om islam, tolerans och bildning

Att tala om "islam" som en enhetlig struktur är lika missvisande som att tala om "kristendom",  med månghundraårig splittring i sekter, trosförföljelser och intolerans. Motsättningar mellan shiiter och sunniter leder i Irak till förstöring av moskeer och självmordsattacker. Bland recenta bakgrundsfakta kan man peka på Saddam Husseins krossande av  de shiitiska träskaraberna i östra Irak. Motsättningar mellan länder med skilda trosriktningar bidrar starkt till det spända läget i Främre Asien.

Man måste skilja mellan religiös kultur, religiös tro och religiös politik. Den som förestår kulten/gudstjänsten har haft makt över makterna och därmed också politisk makt. Historiens religionsskiften har i allmänhet ingått i maktövertagande strategier, här i Norden vid övergången först från hedendomen, sedan till protestantismen. Religiös kultur skapar identitet. Religion har genom tiderna varit en statsgrundande faktor. Religiös sekterism blir däremot gärna revolutionär, tänk t ex på Pilgrimsfäderna!

Religionens trosinnehåll påverkas av individens bildningsnivå, sann bildning utesluter fundamentalism.  De islamska blandkulturer som uppstod för mer än tusen år sedan i Bagdad, Alexandria och Cordova präglades under århundraden av bildning och tolerans.

Skrämmande är den intolerans som bygger på bekväm okunnighet i kombination med bokstavlig tro på att vara "det av Gud utvalda folket". Doktrinen om utvaldhet förleder till nationalism, i värsta fall rashat.
Vägen till ödmjuk tolerans och samlevnad kan bara gå över bildning, utbildning, historisk kunskap om mänsklighetens historia, vetenskaplig bildning om jordklotets och livets historia.