Sverige och DDR

En överblick över de svenska vänsterglidningarna under 70- och 80-talen ger Birgitta Almgrens Inte bara Stasi, Relationer Sverige-DDR 1949-1990, som utkom 2009 (564 s på Carlssons förlag). Undersökningen bygger på studier i Stasis arkiv, på svenskt arkivmaterial och intervjuer. Sverige som Östersjöstat var viktig för Östtyskland  och uppgifter om svenska kontakter tar stort utrymme i arkiven.

Den svenska regeringen hade också nära kontakter. Karin Söder gjorde ett officiellt beök 1977, Olof Palme talade vid sitt besök 1984 om gemensamma mål för fred och säkerhet i världen till värdlandets stora belåtenhet. År 1987 var  såväl  Hans Gustafsson som Birgitta Dahl och Mats Hellström på besök, den senare  för att studera "om de östtyska kollektivjordbruken kunde vara inspirerande för svensk jordbrukspolitik" (DN).

Kulturen användes som politiskt instrument. Sverige var en tacksam mottagare för östtysk propaganda. Särskilt nära kontakter hade ABF, Folkets Hus, Skolöverstyrelsen, Riksidrottsförbundet och svenska skolpolitiker. Den östtyska skolan sågs som en modell för den svenska, med sammanhållen enhetsskola och integrerad yrkesutbildning.  Många tysklärare fick vidareutbildning i DDR. Förgrundsfigurer i kontakterna var Stellan Arvidsson, ordförande i föreningen Sverige-DDR, Birgitta Stenholm och PeterWeiss, den siste radikal men alltför individualistisk för att passa in i det kommunistiska mönstret.

Den svenska synen på DDR var splittrad, från attraktiv modellstat, över en grå men idyllisk välfärdsstat till en socialistisk förtryckarstat med politiska fängelser och avrättningar. Splittringen ledde bl a till att TV:s 1969 nybildade andra kanal fick en kraftig polarisering mellan arga unga nyanställda och tidigare personal.

Först efter Berlinmurens fall 1989 tvingades socialdemokratin  inse systemets baksidor. Man påminns här om den aningslöshet som präglade svenska makthavare inför massakrerna i Kambodja och som illustreras i utställningen Middag med Pol Pot, där t ex Birgitta Dahl har en mindre ärorik framtoning. Forum för  levande historia tillkom genom Göran Perssons kampanj för att påminna om förintelsen och det nazistiska Tysklands skuld. Det är intressant att följa den upprördhet som bröt ut när museet häromåret i sin fortsatta verksamhet också tog upp kommunistiska övergrepp, folkmord och masslikvideringar. Flera hundra forskare, historiker och sociologer  skrev under ett manifest mot utställningen . (Manifestet finns här, undertecknarna här ) Vietnamgenerationen har fortfarande kvar sitt svärmeri för socialistiska lösningar. Argumentet att stat och regering inte bör bedriva historieskrivning är visserligen tungt vägande. Å andra sidan är det viktigt att balanserat påminna om förbrytelser mot mänskliga rättigheter oavsett ideologisk bakgrund. Man glömmer alltför lätt...