Identitetspolitik som samhällsrisk

Nyamko Sabuni tar i sin artikel i SvD 24.7 upp problemet med den hitills dominerande politiska inriktningen på etniska grupper, identitetspolitiken.
"Mitt uppdrag är inte att föra en särskild politik för personer med utländsk bakgrund. Mitt ansvar är att bidra till att bryta utanförskapet genom att samordna och understödja relevanta politikområden som utbildning och arbetsmarknad, så att de gynnar också nya svenskar.
Den svenska skolplikten är ett exempel. Föräldrar har kunnat komma runt skolplikten genom att hänvisa till att deras kultur eller religion gör det olämpligt för barn att delta i vissa ämnen. Den nya skollagen förändrar detta. Inga dispenser får ges av hänsyn till kultur eller religion. Alla barn har rätt till en fullvärdig utbildning.
Ett annat exempel är kampen mot arbetslösheten. Många av de långtidsarbetslösa är födda utomlands. För att de ska ha samma chans på arbetsmarknaden räcker det inte med olika sorters utbildningar. Sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställer långtidsarbetslösa har stärkt deras ställning på arbetsmarknaden. En tredjedel av dem som anställts inom ramen för nystartsjobben är utrikesfödda. Nystartsjobben har ingen koppling till etnicitet, utan till enskildas behov.
Dessa är exempel på generell politik, anpassad efter nya behov för att nå bättre integration. Som gynnar både den som är född i Sverige och den som har annan bakgrund.
Identitetspolitiken anses ha sitt ursprung i Storbritannien. Det började med faktisk diskriminering av invandrare som kom till Storbritannien på 70-talet. De fick bostäder i nedgångna stadsdelar. Men de fick inga jobb och de sågs ner på. Deras frustration exploderade i gatukravaller i början på 80-talet.
För att dämpa frustrationen började regeringen stödja etniska och religiösa organisationer med pengar. Pengarna användes till olika åtgärder och aktiviteter för att stärka invandrarnas identitet. Därmed kom religionen att bli en identitetsmarkör.
I Sverige har vi inte haft gatukravaller i protest mot etnisk diskriminering. Men vi har haft en våg av bränder i de mest utsatta förorterna. Det utanförskap som ligger bakom kan utvecklas till något värre om samhället inte lyckas motverka det. Inte genom att stödja olika enklaver, utan genom att ge alla förutsättningar och möjligheter att bli delaktiga i samhället.
Identitetspolitiken har inte något större stöd från någon svensk regering. Men den finns i marginalen. Mona Sahlins uppdrag till sociologen Masoud Kamali att utreda den strukturella diskrimineringen i Sverige låg i den riktningen. Men utredningen sågades och ledde inte till någonting. Ett annat exempel är den motvilja att ta itu med hedersproblemen som länge präglade debatten. Vi som tidigt tog upp frågan anklagades för att vara rasister, som utpekade enskilda grupper och inte respekterade andra kulturer.
Stödet till de religiösa friskolorna är det tydligaste uttrycket för identitetspolitik i Sverige. Jag har varit emot det länge, men inte fått gehör. Det statliga stöd som under många år har getts till etniska och religiösa organisationer är i praktiken också ett slags identitetspolitik. Dessvärre har även jag deltagit i denna stödverksamhet, eftersom detta stöd ligger under mitt ansvar. Här finns utrymme för städning.
Den stora faran med identitetspolitiken är att den permanentar gamla etniska och religiösa konflikter och skapar nya. Den skapar ett samhälle av etniska och religiösa enklaver."

Den engelska utveckling som Sabuni pekar på beskrivs av Kevan Malik i Från Fatwa till Jihad (2009).