Identitetspolitikens vådor

I SvD 26.7 tar Elin Grelsson inför Pride-festivalen upp identitetspolikens risker, idag gäller det mao HBT-frågorna.  Som all identitetspolitik tenderar också denna att motverka sitt egentliga syfte och snarast skärpa motsättningen mellan grupper.  För den heteronormativa majoriteten kan det te sig främmande med allt detta ståhej kring avvikande sexualvanor.  På samma sätt som när det gäller religion kunde man tycka att detta är en privat domän?
Personligen ser jag ingen anledning att ha synpunkter på vänners, bekantas och obekantas sexliv, så länge det inte skadar tredje part, t ex barn eller djur. Risken med en politisk satsning är att den snarare minskar än ökar toleransen och skärper motsättningarna till redan fördomsbelastade grupper. Det kan också ifrågasättas om denna typ av politiska aktioner har avsedd effekt i länder med inhuman lagstiftning.
Också feministrörelsen ser jag som en form av identitetspolitik. Som liberal anser jag personligen att försvaret för mänskliga rättigheter, i enlighet med FN-deklarationen av 1948, är en självklar del av programmet och ser därför inget behov av särskilda liberala grupper kring religion eller kvinnofrågor.